jag tar bort mig själv från det här nu, jag trycker på "delete".
sista gången jag hoppas och tror, önskar, ber, tigger och slås i tusen bitar.
min värld skulle ju aldrig röra din, men som den dumma, dumma människa jag är så slutade jag aldrig hålla tummarna.
vet du hur det känns?
vet du hur det är att stå kvar i den naiva förhoppningen att det ska vara värt det- att du älskar mig tillbaka, att jag kanske kan få hjälp att läka efteråt, efter kaoset, efter kriget.
det fanns inget här att hämta, när jag stod kvar. det var vad jag fann.
jag tar bort mig själv, tar bort insatserna från bordet och kräver åter alla gånger jag sagt "jag älskar dig".
du ska veta att jag älskade och trodde dig hela vägen.
det skar sig när vägen tog slut och jag inte var till nytta, när du sopat av dig och gått vidare, fått allas förlåtelse,förståelse och fick behålla allt.
jag då?
jag då?
hur blir det för mig?
det finns inget annat kvar, om du bortser från min bitterhet. min skärande förbaskade bitterhet som jag inte ska låta svälja mig för du är inte värd det.
varför kommer du undan, vad du än gör? varför får du trampa och spotta på mig utan följder?
följden kommer nu och den är: något gick sönder innuti den dagen, något som aldrig kommer lagas. min tro på dig, på er, på hela världen.
verkligheten är den att det finns inget kvar nu och jag hade rätt hela tiden:
den du aldrig tror ska sluta älska dig har förmodligen aldrig gjort det.
jag tar bort mig själv från det här nu, trycker på "delete" och önskar att min bitterhet ska gå över till hat, ett hat som fort,fort ska skulpteras om till likgiltighet.
gud,ge mig likgiltighet.
för motsatsen till kärlek är inte hat.
