ungefär så här resonerar jag:
när andra har det jobbigt, blir jag inte skadeglad men lite glad- för då blir min egen gladhet så mycket mer tydlig och jag kan vara säker på att jag inte är inne i någon smygsvacka.
när jag själv har det lite småvidrigt skäms jag för att visa det, för en arg och ledsen liten jenna är inte socialt gångbart och snälla,snälla, jag vill vara med, få tillhöra och alltid räknas.
är jag sjuk i huvudet?
