varje gång jag sover längre än jag tänkt på helgerna plågas jag av dåligt samvete. en smygande känsla av att det har hänt fantastiska saker medans jag legat och trynat i sängen. kent har haft en hemlig spelning utanför mitt fönster, det skänks bort rosa ipods och cigarettlimpor delas ut till alla rökare osv.
sadly så är jag övertygad om att inget dylikt händer. de bra sakerna kommer i små portioner, för att inte skrämma eller skämma bort den ångestfyllda västmänniskan. och man blir ju alltid väldigt glad av småsakerna, eller hur? en komplimang, ett snällt ord, en kram.
eller så blir man som jag misstänksam och undrar vad hållhaken är. det är ett hemskt sätt att gå igenom livet, det påpekar min mamma dagligen. så idag valde jag att bara le och säga tack. och det var ganska... skönt.
om jag vore mer självupptagen skulle jag leva innuti mitt huvud 24/7. nu kliver jag stundvis ut ur den klaustrofobiska lådan för att se vad omvärlden har som kan vändas till min fördel och ge mig skäl att tänka mer på mig, mig, mig.
