titel ska tilläggas

jag har en fruktansvärt bra ide till en roman.
bra ide nummer 457.
jenna är bra idag.

ta ner dem från hyllan

det är snart jul,och jag börjar förstå vad alla menar med helgbesvär. och uttrycket "det är komplicerat" är inte alltid en plattityd.
jag insåg idag att jag inte är en sådan kvinna som kan ta enkelt på livets innehåll.

give a little bit of your love to me

snälla.

hemligt sällskap

igår kväll så såg jag "wallander: hemligheten".
den var hemsk och vidrig och jag hade krypande ångest hela natten.
varje gång jag blundade såg jag.
det är inget att exploatera, att gräva i, att rota i.
barnen och övergreppen, det är ingen pitch. det finns inget vemodigt sorgligt i det.
det finns inget alls. bara smutsen.

som "våra bästa år"

jag läser igenom mina gamla inlägg, då jag som bekant är självkär, och känner att det handlar väldigt mycket om rus.
en rusblogg.
jag vet inte än hur jag ska ställa mig till det faktumet.
det sista jag behöver är att lägga till epitetet "alkoholist" till min personliga lista av egnskaper som gör mig till mig.
samtidigt retar jag mig på att det inte pratas om skillnaden mellan att missbruka och bruka, annat än i fallet spriten, svenskens vuxennapp.

gos

reklamen med männen som vigs av en kvinnlig präst är så hjärtskärande fin att jag får tårar i ögonen.

hallick: uppfostran.

vet ni vad jag hatar?
påtvingat umgänge.
kallprat.
sorgligt nog är jag bra på det, och varje gång jag tvingar fram "hej, hur är det" så känner jag mig som ett tjugofemkronorsfnask.

ring om du har vill

det måste vara en talang, att alltid lyckas placera sig i omöjliga alternativt smått dumma situationer.
och göra allting krångligare, planera fel och skratta onödigt hysteriskt åt felsägningar.
men det är roligt, det är det. att vara en virrpanna.

jag heter jenna och jag är nymfoman.

mina nedre regioner styr mig, inte tvärtom- som fallet bör vara.
om jag inte var så satans pryd så skulle jag knåpa ner mina barnförbjudna tankar.

ett till stoneinlägg, för er.

ett år sen, och natten ropar: den du hade väntar.
känner mig oförklarigt febrig när jag känner det där pirret, och jag tror ibland att alla har fel och jag har rätt och vad kan man kräva av verkligheten om inte det påklistrade plasthöljet att lägga över det gråa?
jag imiterar bara livet där livet saknas, står det på burken, som en underrubrik till LYCKA: hitta den här.

jag känner mig H.A.L.T.
glädje kanske är att vara den som skrattar högst?