ett år sen, och natten ropar: den du hade väntar.
känner mig oförklarigt febrig när jag känner det där pirret, och jag tror ibland att alla har fel och jag har rätt och vad kan man kräva av verkligheten om inte det påklistrade plasthöljet att lägga över det gråa?
jag imiterar bara livet där livet saknas, står det på burken, som en underrubrik till LYCKA: hitta den här.
jag känner mig H.A.L.T.
glädje kanske är att vara den som skrattar högst?
