igår kväll så såg jag "wallander: hemligheten".
den var hemsk och vidrig och jag hade krypande ångest hela natten.
varje gång jag blundade såg jag.
det är inget att exploatera, att gräva i, att rota i.
barnen och övergreppen, det är ingen pitch. det finns inget vemodigt sorgligt i det.
det finns inget alls. bara smutsen.
