det skär överallt när man jämför den man är nu med allt du drömde om då. då, när livet var möjligheter och man vågade hoppas på något mer. det skär överallt när du kommer ihåg hur ni brukade sitta på era flickrum i rosa och lova varandra att en dag skulle ni lämna det här bakom er. det svider överallt när jag inser att inget blev som jag fantiserade.
vart tog elden vägen? och vart kommer den cyniska, livrädda och avtrubbade människan som stirrar på mig i spegeln ifrån?
