jag blir höggradigt avundsjuk, svartsjuk och allt det emellan.
kanske är det bra, jag lamslås inte längre utan tänker "linda skugge, linda skugge" och spänner käkarna så mina finska kindben sticker ut.
en sanning som aldrig visat sig att ett undantag till regeln, det här med att gå igång på de små, fula känslorna som sipprar ut som en giftgas. vänta bara, väser jag åt dataskärmen och smider trötta planer och medelmåttiga tankar.
hösten har dragit sig in över västerås i natt, som ett obehagligt allvar.
