jag drabbades av en mindre panikattack igår. bland romanerna i akademibokhandeln så kände jag plötsligt att mina händer började skaka, kräk ville upp och hjärtat slog så hårt att det var förvånande att slagen inte syntes genom tröjan.
minuter senare kom M, och jag sa inget.
det hade ju gett sig.
och jag var nog gladare än innan.
mina år av att kväva minsta tillstymmelse till känslor kommer tillbaka med bomerangeffekt.
det är rätt trevligt.
häftigt att bara snurra runt och leva i varenda liten själslig yttring.
