en konstig känsla att jag inte vill dit. trots att det borde vara det mest naturliga i världen.
han lyckas alltid slå ner mig i skorna och krossa mitt självfötroende.
när jag är där känner jag mig som ett välgörenhetsfall.
min ångest ger fullt utslag. jag blir så nervig av att bara prata i telefon med honom att jag måste röka och peppa mig själv i minst en kvart innan det faktiska mötet.
det är så klyschigt.
att man aldrig får någon uppmuntran, och aldrig fick det. därför är man dömd till ett liv av självtvivel.
klyschigt.
