jag vet att jag skyllde min långvariga gråtattack på svallande hormoner, men i ärlighetens namn så vet bara M sanningen, och kanske Jo som kommer hem idag.
jag fabulerar om det för att jag står inte ut med den bekymrade blick ni annars får i era runda ögon. det kanske är uppriktig oro, vad vet jag.
och det är väl skräcken.
jag behöver ingen oro, för jag är inte en pipig och svag man.
det är okej.
till och med jesus kände sig nog överväldigad ibland.
jag gråter, snörvlar och känner mig lägre än lägst ett litet tag.
sen känns det bra igen.
