nu skulle jag inte alls sörja om jag dog rakt upp och ner i min systers svarta vans.
det finns inga ord som kan beskriva de två bästa sakerna på länge (någonsin): sanna och kent.
som en hormonstinn fjortis vrålade jag rakt ut av lycka mest hela tiden.
jag fick tårar i ögonen av "den döda vinkeln",blev apatisk av glädje när "om du var här" ekade över eskilstuna och var övertygad om att inget i livet skulle kunna överträffa den här stunden just nu när jocke gav mig "mannen i den vita hatten".
självklart var det för oss, sanna. självklart.
vi är också svaga för svaghet, som sex och skryt och knark.
ps. ja, vi hittade till hagnesta hill. efter två timmar.
