att åka hiss i sverige är ett helt företag. tystnaden i det lilla utrymmet, som triggar en lätt dödsångest/klaustrofobi hos vilken välbalanserad människa som helst, är tryckande. det är som på bussen, utan all lycklig omgivning att fästa blicken på. ibland undrar jag om svenskens lungkapacitet är övermänsklig, då vi helst undviker att andas i varandras sällskap.
tystnaden framför allt.
jag delade hiss med en välpolerad finansvalp idag.
han klev in före mig.
valde inte våning för avgång.
pillade med håret framför spegeln samtidigt som han i ögonvrån studerade mina rattar.
klev inte ut på min våning, trots att det var ändhållplatsen.
han bara stod kvar framför spegeln med sitt vaxade backslick och lät dörren stängas.
jag är fan i mig skärrad än.
