är det inte det man fasar mest?
att lämna sin lånade tid och inse att det du gjorde och kände aldrig kommer eka genom evigheten.
mina kvasifilosofiska funderingar kan vi lämna.
det blir aldrig någon platon av mig. för jag skrattar åt filosofer och säger som mikael: det är skådisar som är för jävla lata för att jobba på restaurang.
jag märker till min fasa att en blogg följer samma koncept som min motivationsguide: man ska inte vara glad. inte se ljuset och skratta förundrat åt livets små, små mirakel.
det är blir en käck blogg då.
och ingen, ingen tycker om en käck jenna.
förutom jenna.
