jag spelar upp scener, lägger till, stryker ord och redigerar det ner till minsta detalj.
då kan jag luta mig tillbaka på mina inbillade uppgörelser. med dig. och han. med hela den förbannade världen.
mest med mig själv.
du vet inget om skam. och du vet inget om mig.
med behärskad vrede slänger jag den fyllda kaffekoppen i väggen. det vita porslinet är som kantig snö, och vi drunkar i tystnaden efter mitt avslut. det regnar inte kantig vit snö längre. det har lagt sig över hela köket, en krigszon som för en kort sekund funnit frid.
sådant tänker jag på när jag går själv över vägen till busshållspaltsen.
