varje gång jag går förbi en reklampelare känner jag mig mentalt våldtagen.
jag har börjat skära hål på alla inplastade förpackningar. bryta av pennorna. sträcka ut en hand och tyst rasera högarna med toapapper.
det är roande att se dessa bin som skyndar fram med panikslagna uttryck i sina ängsliga ansikten.
skulle ni se ut så om eran syster dog också?
det är äckligt att uttrycka sådan bestörtning över saker.
det är bara saker. prylar.
